Archive for the 'Uncategorized' Category

Hörru Budda, vafan gör jag nu?

Jag är avundsjuk på människor som är religiösa eller har någon annan form av stark övertygelse för det har inte jag. Inte alls, jag velar och jag vill men i slutändan har jag bara just velat. Hade jag en tjock bibel, eller något trevligare som en buddistisk sutra att vända mig till och försöka följa. Men nu är det så att jag helt enkelt inte blir övertygad. När kristna och andra som följer abrahamistiska religioner predikar om sitt blir jag mest illamående. Jag får lust att fråga Gud varför han är en sådan elak översittare. Buddism låter för mig otroligt mycket mer attraktivt och som att det kanske är så det är. Dock är det inget jag är beredd att satsa mitt liv på.

Men tja, kanske borde jag raka mitt huvud, skaffa en lång vad-det-nu-heter-klänning-grej och ett stort kulhalsband? Det är förvisso rätt stilrent men jag tror knappast att det är där lösningen sitter.

Nu när skolan just ska börja och jag är som labilast någonsin känns det som jag behöver någon form av övertygelse. Jag har alltid tyckt att religion och trosuppfattningar varit för svaga människor, att tron på en objektiv mening med livet inte är något för mig. Det som jag inte tänkt på, som slog mig idag, är att jag dels ÄR en svag person men också att jag, som det kvasi-nihilist jag faktiskt är, om någon borde inse hur otroligt subjektivt valet av en trosuppfattning är. Man har trots allt inget som helst belägg för sitt val av tro, man väljer den bara. Så ja, kanske är det något för mig ändå. Det är i alla fall något jag tänker ta mig tid att fundera på.

Men jag kanske bara svamlar också, för jag är trött och nu ska jag sova, gonatt gott folk.

Haruki Murakami

Tänkte bara tipsa om några böcker lite snabbt. För ett tag sedan skrev jag om boken Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Nu är det så att den boken är jättebra. Recension kommer. Till råga på allt kostar den bara 39 kronor på adlibris och gratis frakt är det också.

Det roliga med det här inlägget är att jag tänker öppna dina ögon för tre av hans andra böcker: Kafka på stranden, Sputnikälsking och Norwegian Wood. Samtliga tre finns också för 39 kronor på adlibris. De två förstnämnda, likt Fågeln som vrider upp världen, flirtar med det surrealistiska medan Norwegian Wood är Haruki Murakamis bevis för sig själv att han även kan skriva realistiskt.

Så, srufa iväg och köp dem nu. Och jag hoppas att adlibris blir jävligt glada över denna sanslösa gratisreklam.

Kreativiteten glänser med sin frånvaro

Jag insåg precis att sommarlovet är så gott som slut. Fan. Tilläggas bör göras att jag heller inte åstadkommit något denna sommar (heller). Fan. Ja, jag svär, dubbla saftiga svordomar frammanade visst mina fingrar. Det är ganska häftigt för nu höjdes åldersgränsen på min blogg med en rejäl tova pubishår tror jag allt.

Hur som helst, jag hade tänkt sparka liv i bloggen igen och detta inlägg om absolut ingenting (precis som de flesta bloggar) står för den sparken i skriftlig form. Det är för övrigt en milstolpe för att från och med nu handlar min blogg ej endast om österländska ting men också om mina helt ointressanta tankar och funderingar (okej, ibland ganska intressanta annars hade jag faktiskt inte skrivit dem, tro det eller ej).

Tjosan på er (eller dig, för om någon läser detta lär den personen, DU, vara ganska ensam om det).

Hónglóu mèng på svenska i din bokhylla

Tänkte bara upplysa dig lite här. Drömmar om röda gemak, en bok av Cao Xueqin, skriven på 1700-talet. En av de böcker som sålt mest genom tiderna. Den är en av de kinesiska fyra stora talspråksromanerna, alltså en av de fyra guldldernhögst ansedda böcker inom kinesisk skönlitteratur. Det säger en hel del tycker jag då Kina är det land som enskilt producerar mest litteratur i hela världen (ganska logiskt, det följer säkert invånarantal). Det som är bäst då borde väl vara väldigt bra?

Nu (och nyss med för den delen) kan du läsa den på svenka. Den första delen av den svenska översättningen kom ut 2005. Det är en (troligtvis jävligt cool) gubbe som heter Per Bergman som gör översättningen och hittills har tre av fem volymer givits ut. Boken är säkert rätt tung med tanke på att den är så gammal och lång men jag hade i alla fall tänkt ge den en chans. Volym ett till tre finns för lite drygt 200 kr/st på Adlibris.se, så mycket kan man väl ändå ge för en klassiker.

Lite cred ska de ha!

Nu tänker jag bara göra en kort instickare här. Som titeln tyder ska någon ha cred, och det är Nippon Ichi. Och varför det då? Jo, av den enkla anledningen att de vet hur de ger ut sina spel i andra länder på rätt sätt. Nippon Ichi inkluderar nämnligen det japanska ljudspåret till spelet även i de västerländska utgåvorna. Man kan alltså välja, när man spelar Disgaea eller Atelier till exempel, om man vill höra bra originalröster eller en amerikansk dubbning som, precis som alla andra dubbningar i världshistorien (med undantag för den svenska dubbningen av Pokemon) framkallar svåra magsmärtor.

Jag har aldrig varit någon fan av strategirollspel. Visst, jag gillar rollspel och jag gillar strategi men jag har helt enkelt aldrig varit insatt i ett strategirollspel. Men det ska det bli ändring på! Sedan jag fått reda på denna röstskådespelarinformation om Nippon Ichi är de mina husgudar och imorgon beställer jag Disgaea! (Det gör heller inget att Nippon Ichis spel är de mest estetiskt fulländade PS2-spelen på marknaden.)

disgaea_1
Disgaea är som ett sömnigt party – och alla pratar japanska!

Spelrecension: Dragon Quest

År: 1986

Genre: Rollspel

Testad version: Gameboy Color

En milstolpe. Dragon Quest, det allra första japanska rollspelet, kom till Famicom (NES) 1986 i Japan. Då var det nytt och innovativt av precis samma anledningar som japanska rollspel idag anses bakåtsträvande. För Dragon Quest är verkligen det, ett urtypiskt japanskt rollspel. En urtyp spelet själv skapade.

När jag plockar upp den dammiga kassetten ur paketet och försiktigt (man vet aldrig med gamla saker, de går sönder lätt) sätter den i min numera väldigt sällan använda Gameboy Advance SP möts jag av ett par välbekanta 8-bitstoner och en simpel startskärm och en, väldigt illaljudande, öppningsvinjett. Jag väljer ”Dragon Warrior I” och spelet är igång.

Jag säger det redan nu för det här är viktigt. Jag har bestämt mig för att spela Gameboy Color-versionen av spelet eftersom jag inte innerhar en NES och eftersom att GBC-versionen är överlägsen originalversionen på ett antal sätt. MEN, och det här är ett stort men, tänk inte att du också skulle kunna dra igång din gamla Gameboy eller Gameboy Color och spela det på när du läser detta för det är inte värt det. Ska denna version spelas skall den spelas på Gameboy Advance SP, inget annat, av den enkla anledningen att den har skärmbelysning. Spelar man på en skärm som är 15 år gammal helt utan skärmbelysning resulterar detta snart i självmordsförsök och ihjältrampade kattungar.

Hur som helst är spelet faktiskt ganska vackert (med ljus). Grafiken har blivit uppgraderad rejält från originalversionen och har den där supermysiga Pokemon-känslan som ger mig våldsamma nostaligivibbar.  Det bästa av allt är stridsskdragon_quest_game_boy_color_screen_shotärmen vilken till och med har en illustrerad bakgrund som varierar beroende på vilken terräng man befinner sig i när striden startar. Och trots att spelets visuella design skapats av mannen jag älskar att hata och göra narr av, Akira Toriyama (Dragon Ball), måste jag faktiskt säga att de färgglada monstren tilltalar. Jag hatar vad herr Toriyama gjort i manga- och animeväg men när det överdrivet fula i hans karaktärsdesign döljs av pixlig 8-bitgrafik blir bara de söta karikatyriska formerna och de glada palettfärgerna kvar och det inte bara ser bra ut utan passar också väldigt bra bland Dragon Quests lättsamma klyschor. Tyvärr återanvänds lite väl många monsteranimationer (de är inte ens animerade, det är bara en stillbild) och ges bara nya färger och får sedan representera helt nya monster. Detta tar lite död på upptäckarglädjen och det roliga i att hitta nya fiender.

Och det är just det, det simpla och lättsamma, som är så återkommande hela tiden och gör spelet till vad det är. På gott och ont. Det är du, bara du, som ska rädda världen denna gång. Inga grupper av äventyrare här inte. En person med sitt svärd och sin sköld. Det finns en världskarta, ett par slott, städer och grottor. Allt detta är ihopknutet ganska snyggt till ett litet fantasyäventyr som, även om du kan gå var du vill, är ganska linjärt. Gör x efter du gjort y, rädda prinsessan och döda draken. Du kan bära sköld, svärd och rustning, vilka alla finns i olika tuffhetsgrader som läder, koppar, järn osv. Striderna som kommer slumpmässigt i grottor och på världskartan är turbaserade och styrs från en meny, väljer du ”fight” slåss du och väler du ”cast” så kan du leka Harry Potter. För varje dödat monster får du en del erfarenhetspoäng och när du har tillräckligt många erfarenhetspoäng når du en ny ”nivå”. Ju högre nivå du når desto läskigare monster kan du spöa. När din nivår stiger ökar också dina färdigheters slagkraft samt ditt försvar, din snabbhet, dina hälsopoäng och dina magipoäng. Hälsopoängen förbrukas genom att något monster attackerar dig, när hälsopoängen är slut dör du. Magierna under ”cast” kostar magipoäng. Allt är sig likt i rollspelsland, det blir inte mer otrodoxt än såhär. Tyvärr är det ganska tråkigt. Du har aldrig mer än tre olika attacker varav två är lika men med olika kraft och magikostnad. Det finns en del magier som kan lysa upp grottor, ta dig tillbaka till slottet och ut ur katakomber men det är inget som ger särskilt mycket variation till spelet.

Sen, såklart, har vi handlingen som är varje rollspels höjdpunkt. Men nej, inte varje rollspel, inte Dragon Quest. Handlingen är bland det tröttaste jag spelat, till och med för ett NES-spel är den ofattbart klyschig. Världen har hamnat i mörker och monster invaderar landet. Detta beror på att Herr ”SKITELAK” Dragonlord försöker förgöra allt gott bara för att han är så otroligt ond och elak. Som om det inte vore nog har han även kidnappat den (lösaktiga) vackra prinsessan. Vad ska vi göra? Ah! Som tur är så har vi ju spelaren här. Du som spelar spelet är nämnligen en ättling till en ofattbart modig kille som hette Loto som räddade världen för massor av år sedan, Lotos blod är såklart superhäftigt att ha i ådrorna och gör att du som hjälte enkelt kan rädda världen i din Gameboy.

Tyvärr är spelet väldigt kort. Jag såg eftertexterna rulla dagen efter spelet damp ned i min brevlåda och även om jag kanske spelade ohälsosamt mycket så är det fortfarande för kort för ett rollspel. En stor del av tiden är består dessutom av att du slåss mot olika monster för att gå upp i nivåer. Det är inte bara att springa till ett nytt ställe så fort du hittat allt viktigt i det ena, en halvtimme monsterdödande är att räkna med innan du kan gå vidare.

Dragon Quest är trots detta bra spel. Det är otroligt beroendeframkallande, supermysigt och underhållande hela vägen igenom. Kan man se över eller kanske till och med gilla alla dess barnsjukdomar som att det är väldigt simpelt, man måste ”grinda” (döda monster”) väldigt mycket och de slumpmässiga striderna, kommer man att sitta där med en belåten känsla när man räddat världen och fått prinsessan.

Plus: Otroligt charmigt, beroendeframkallande, väldigt underhållande.

Minus: Repetitivt, väldigt lite innehåll, kort.

Betyg: 7/10

7av101

Mitt i ingenstans – by night

Jag var just ute på en kvällspromenad. Jag tycker bättre om att vara ute på kvällen än på dagen. Det är något extra med natten och det där extra är grovt underskattat. Jag vet inte direkt vad det är men nog är det något som gör dagen så mycket tråkigare och, ironiskt nog, mer färglös.

När jag gick där och tänkte på hur otroligt tomt det är här där jag bor. Idenor, ett villaområde utanför den mindre än stora staden Hudiksvall i det mindre än stora landet Sverige. Jag insåg också då hur otroligt mycket jag saknar Beijing, en stor stad i det stora landet Kina.

För en jämförelse så är här idenor – by night (hade ingen kamera till hands när jag var ute nyss så jag skapade en identisk illustration i Paint).

idenorbynight

Och nedan är då Beijing (närmare bestämt Wangfujing), också det, häftigt beskrivet med mina FUCKING engelska ordval, by night. (Sorry, vem det nu är jag stulit bilden från. Hittade den i min bildmapp och kan inte komma ihåg var jag tagit den.)

wangfujingbynight

Om man bortser från att bilden suger kan man verkligen se skillnaden. Vilket liv och vilken rörelse, eller hur? Jag vill bara tillbaka. Det känns som att det är här det händer och jag är inte där. Jag får faktiskt en liten tår i ögat när jag tänker på hur underbar staden är. Där finns så otroligt mycket av det jag älskar. Första gången jag var i Beijing och i asien för den delen, 2006, fick jag min kärlek för asiatisk kultur så jävla megabekräftad. Den är så härlig, allt jag gillade innan, ni vet te, kinesisk konst, filmer med en huvudkaraktär som spöar mindre arméer ensam, daoism och annan orientalisk religion och mycket mer fick helt plötsligt en miljon komplement. Det fanns så mycket mer att älska, så mycket mer att uppleva.

Jag är en ganska negativ, eller i alla fall melankolisk person, som mest funderar på hur kul det skulle vara att testa döden eller i alla fall lite DÖDSKNARK, DÖDSMUSIK, DÖDSBILAR eller DÖDSFILMER. I Beijing är det dock annorlunda, här är man positiv, och medan jag förstår att det främst beror på att allt är nytt för mig kan jag inte låta bli att drömma mig bort i en vacker värld. Hur kan en stad som troligen har mer elände än hela Sverige sammanlagt vara så jäkla mysig? Åk dit säger jag bara, lyssnar ni på mig får ni inget annat än romantiserat struntprat. Se till att se allt som går att se, stanna ungefär OVER 9000 veckor och åk sedan tillbaka igen så fort som möjligt.

/Spluffen