Spelrecension: Dragon Quest

År: 1986

Genre: Rollspel

Testad version: Gameboy Color

En milstolpe. Dragon Quest, det allra första japanska rollspelet, kom till Famicom (NES) 1986 i Japan. Då var det nytt och innovativt av precis samma anledningar som japanska rollspel idag anses bakåtsträvande. För Dragon Quest är verkligen det, ett urtypiskt japanskt rollspel. En urtyp spelet själv skapade.

När jag plockar upp den dammiga kassetten ur paketet och försiktigt (man vet aldrig med gamla saker, de går sönder lätt) sätter den i min numera väldigt sällan använda Gameboy Advance SP möts jag av ett par välbekanta 8-bitstoner och en simpel startskärm och en, väldigt illaljudande, öppningsvinjett. Jag väljer ”Dragon Warrior I” och spelet är igång.

Jag säger det redan nu för det här är viktigt. Jag har bestämt mig för att spela Gameboy Color-versionen av spelet eftersom jag inte innerhar en NES och eftersom att GBC-versionen är överlägsen originalversionen på ett antal sätt. MEN, och det här är ett stort men, tänk inte att du också skulle kunna dra igång din gamla Gameboy eller Gameboy Color och spela det på när du läser detta för det är inte värt det. Ska denna version spelas skall den spelas på Gameboy Advance SP, inget annat, av den enkla anledningen att den har skärmbelysning. Spelar man på en skärm som är 15 år gammal helt utan skärmbelysning resulterar detta snart i självmordsförsök och ihjältrampade kattungar.

Hur som helst är spelet faktiskt ganska vackert (med ljus). Grafiken har blivit uppgraderad rejält från originalversionen och har den där supermysiga Pokemon-känslan som ger mig våldsamma nostaligivibbar.  Det bästa av allt är stridsskärmen vilken till och med har en illustrerad bakgrund som varierar beroende på vilken terräng man befinner sig i när striden startar. Och trots att spelets visuella design skapats av mannen jag älskar att hata och göra narr av, Akira Toriyama (Dragon Ball), måste jag faktiskt säga att de färgglada monstren tilltalar. Jag hatar vad herr Toriyama gjort i manga- och animeväg men när det överdrivet fula i hans karaktärsdesign döljs av pixlig 8-bitgrafik blir bara de söta karikatyriska formerna och de glada palettfärgerna kvar och det inte bara ser bra ut utan passar också väldigt bra bland Dragon Quests lättsamma klyschor. Tyvärr återanvänds lite väl många monsteranimationer (de är inte ens animerade, det är bara en stillbild) och ges bara nya färger och får sedan representera helt nya monster. Detta tar lite död på upptäckarglädjen och det roliga i att hitta nya fiender.

Och det är just det, det simpla och lättsamma, som är så återkommande hela tiden och gör spelet till vad det är. På gott och ont. Det är du, bara du, som ska rädda världen denna gång. Inga grupper av äventyrare här inte. En person med sitt svärd och sin sköld. Det finns en världskarta, ett par slott, städer och grottor. Allt detta är ihopknutet ganska snyggt till ett litet fantasyäventyr som, även om du kan gå var du vill, är ganska linjärt. Gör x efter du gjort y, rädda prinsessan och döda draken. Du kan bära sköld, svärd och rustning, vilka alla finns i olika tuffhetsgrader som läder, koppar, järn osv. Striderna som kommer slumpmässigt i grottor och på världskartan är turbaserade och styrs från en meny, väljer du ”fight” slåss du och väler du ”cast” så kan du leka Harry Potter. För varje dödat monster får du en del erfarenhetspoäng och när du har tillräckligt många erfarenhetspoäng når du en ny ”nivå”. Ju högre nivå du når desto läskigare monster kan du spöa. När din nivår stiger ökar också dina färdigheters slagkraft samt ditt försvar, din snabbhet, dina hälsopoäng och dina magipoäng. Hälsopoängen förbrukas genom att något monster attackerar dig, när hälsopoängen är slut dör du. Magierna under ”cast” kostar magipoäng. Allt är sig likt i rollspelsland, det blir inte mer otrodoxt än såhär. Tyvärr är det ganska tråkigt. Du har aldrig mer än tre olika attacker varav två är lika men med olika kraft och magikostnad. Det finns en del magier som kan lysa upp grottor, ta dig tillbaka till slottet och ut ur katakomber men det är inget som ger särskilt mycket variation till spelet.

Sen, såklart, har vi handlingen som är varje rollspels höjdpunkt. Men nej, inte varje rollspel, inte Dragon Quest. Handlingen är bland det tröttaste jag spelat, till och med för ett NES-spel är den ofattbart klyschig. Världen har hamnat i mörker och monster invaderar landet. Detta beror på att Herr ”SKITELAK” Dragonlord försöker förgöra allt gott bara för att han är så otroligt ond och elak. Som om det inte vore nog har han även kidnappat den (lösaktiga) vackra prinsessan. Vad ska vi göra? Ah! Som tur är så har vi ju spelaren här. Du som spelar spelet är nämnligen en ättling till en ofattbart modig kille som hette Loto som räddade världen för massor av år sedan, Lotos blod är såklart superhäftigt att ha i ådrorna och gör att du som hjälte enkelt kan rädda världen i din Gameboy.

Tyvärr är spelet väldigt kort. Jag såg eftertexterna rulla dagen efter spelet damp ned i min brevlåda och även om jag kanske spelade ohälsosamt mycket så är det fortfarande för kort för ett rollspel. En stor del av tiden är består dessutom av att du slåss mot olika monster för att gå upp i nivåer. Det är inte bara att springa till ett nytt ställe så fort du hittat allt viktigt i det ena, en halvtimme monsterdödande är att räkna med innan du kan gå vidare.

Dragon Quest är trots detta bra spel. Det är otroligt beroendeframkallande, supermysigt och underhållande hela vägen igenom. Kan man se över eller kanske till och med gilla alla dess barnsjukdomar som att det är väldigt simpelt, man måste ”grinda” (döda monster”) väldigt mycket och de slumpmässiga striderna, kommer man att sitta där med en belåten känsla när man räddat världen och fått prinsessan.

Plus: Otroligt charmigt, beroendeframkallande, väldigt underhållande.

Minus: Repetitivt, väldigt lite innehåll, kort.

Betyg: 7/10